Astrakhan

Astrakhan

2018

Björn Afzelius – älskad av publiken

Björn Afzelius var en av proggens stora ikoner. Tillsammans med Mikael Wiehe var han frontfigur i proggbandet Hoola Bandola Band som hade sin storhetstid i början på 1970-talet. Efter att bandet splittrades tog Afzelius upp en mycket framgångsrik solokarriär med över 2,5 miljoner sålda skivor. Bland hans meriter finns bland annat Sång till friheten som blivit en klassiker som ofta sjungs på skolavslutningar. Björn Afzelius var publikens favorit även om många musikkritiker ständigt skrev ner hans musik så var han omåttligt populär. Framgången varade fram till hans bortgång 1999 och bara fortsätter genom att nya generationer upptäcker hans låtskatt.

Björn Afzelius – älskad av publiken

Brokig uppväxt

Efter att ha fötts när familjen bodde i Hakarp utanför Huskvarna flyttade familjen runt en del för att till slut hamna i Skåne. 1968 tog Afzelius studenten i Malmö och fortsatte sen med studier på universitet i Lund. Det var i Malmö han kom i kontakt med Mikael Wiehe och Hoola Bandola Band bildades. Efter bandets splittring i mitten på 70-talet flyttade Björn till Göteborg som också blev hans hemort fram till hans död. Han hade även ett andra hem i den lilla italienska byn Castelvecchio di Rocca Barbena där han spendera långa perioder och skrev mycket av sin musik. När dokumentärfilmen Tusen bitar hade premiär 15 efter hans död fick vi se en annan bild av Björn Afzelius som en plågad och komplicerad människa med en svår uppväxt i bagaget.

Starkt politiskt engagemang

Även efter att han lämnat proggen bakom sig hade Björn Afzelius ett starkt politiskt engagemang. Mycket av hans ersättningar för konserter och skivor skänktes till olika politiska organisationer och välgörenhet. Hans politiska åsikter hånades ofta av hans kritiker som tyckte att han visade upp en falsk fasad som socialist samtidigt som han spelade sliskiga, trallvänliga melodier om kärlek. Den stora motviljan från den svenska musikkritikerkåren var något som präglade hela Afzelius karriär. Han spenderade även mycket tid på Kuba för att stödja socialismen där. Många av hans sånger handlar om underklassens kamp och har en socialistisk framtoning. Några exempel är Sång till friheten med sitt budskap om fred och solidaritet samt Kungens man som spelades in av Monica Thörnell. Båda låtarna är väl närmast att klassas som folkvisor idag då de gärna sjungs av trubadurer och körer.

Hårt kritiserad

Lika älskad som Björn Afzelius var av folket, lika hatad var han av landets musikkritiker som tog varje tillfälle att skriva ner hans musik och håna hans person. Till och med i dödsrunorna fortsatte hånet. Ett stort problem var att Björn Afzelius alltid verkade befinna sig i fel tidsålder musikmässigt. Under tiden i Hoola Bandola Band sökte han inspiration från Elvis när kollegerna ville spela jazz och dixie. Mot slutet av 70-talet när proggen höll på att dö ut var han mer progg än någonsin. Under hela 80-talet släppte han melodier som visserligen handlade om politisk kamp men som snabbt återproducerades av dåtidens starkt föraktade dansband på grund av sina smöriga melodier. Hans sista musikaliska misstag var att han under 90-talet utvecklade sin musik att gå mot country. En av hans mest kritiserade låtar är den cover han gjorde på Anne Linnets ”Tusind stykker”. Afzelius version, Tusen bitar, kallades av kritikerna för låtslakt och han skälldes ännu en gång ut offentligt. Nu, över 15 efter hans död är hans låtar fortfarande mycket populära och många röster höjs om att ge honom upprättelse som den folksångare han var.